Denna dag var inte som de andra. Denna dag har förändrat mitt liv. Jag vaknade av att det var oerhört varm på rummet. Jag hade legat och svettats hela natten. Kunde inte tänka på något annat än att fylla min uttorkade kropp med kopiösa mängder vatten. Rusade in till köket. När jag kom fram, upptäckte jag till min förvåning att det inte fanns något dricksvatten. Öppnade kylen. Där var det tomt. Började smått få lite panik. Närmaste kiosk ligger minst 30 minuter från hotellet. Jag har två alternativ, det ena är att plågsamt försöka ta mig till kiosken och dö av värmeslag på vägen. Det andra är att slänga mig ut på havet och dricka av det oförorenade havsvattnet. Valet var nu ganska enkelt. Tog inte lång tid innan jag slängde på mig bikinin och begav mig ut på stranden. Gick raka vägen till vattnet. Åh, jag måste få släcka min törst. Går försiktigt ut mot strandkanten och ser hur vattenytan snart täcker mina vita ben. Jag doppar huvudet. Det var en skön och svalkande känsla. När jag kommer upp till ytan, drar jag in mängder med havsvatten. Jag dricker frenetiskt tills jag nästan inte kan andas och börjar känna hur hjärtat plötsligt slår jättehastigt. Jag var tvungen att gå upp och sätta mig i skuggan en stund. Tack vare mitt underhudsfett, kunde jag behålla kroppsvärmen ganska bra. I samma ögonblick ser jag hur amulansen närmar sig stranden i full fart. Ambulansförarna kommer mot mitt håll och dyker ner i vattnet precis där jag har simmat två minuter tidigare. Det går några minuter och då ser ja hur de kommer upp från vattnet med 7 stycken kroppar. Jag förstår sedan att det var lik och inte levande människokroppar. Det visar sig att dessa lik har legat på havsbotten i flera veckor. De hade sakta börjat förmultna. Dessa lik hade legat och sönderfallit precis där jag drack vatten för en stund sedan. Dessa lik har spridit förmultningsbaktierier efter sig. Dessa lik har gjort att jag sugit in förmultningsbakterier i min mun. Dessa lik har förorsakat mitt hjärtas hastiga klappslagning. Jag har nu förmultningsbakterier i min kropp. Tänk om de börjar sönderdela min kropp nu? Tänk om jag dör? Vilken tragisk död. Herre gud.. Jag tror jag svimmar. Fortsättning följer...Nej, riktigt så var det inte. Trodde du verkligen det? Pucko!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar